.

Självklart åt vi ute, och åt till och med efterrätt kvällen till ära. När vi fick in notan började vi nästan skratta. Vi har nämligen under resans gång hela tiden varit osäkra på det här med dricks i olika länder. Är den inräknad i priset? Hur mycket ska man ge? På kvällens nota stod det i STORA FETA BOKSTÄVER: TIP IS NOT INCLUDED! Så man vågade ju inte göra annat än att dricksa så generöst plånboken orkade med.

Efter ca 10 timmar i samma kupé ser det ut såhär:

10 meter lång frukostbuffé. Brie, mozzarella, melon, kokosyoghurt, lax, pasta, potatis, omelett, pannkakor, zuccini, stuvade champinjoner, stekta champinjoner, fyllda champinjoner etc. etc. etc.

Vi mår bra nu.

Att åka tåg i Kroatien har visat sig vara något av en konst. För att behärska denna konst krävs ett outtömligt förråd av tålamod, och mest troligt även ett livslångt övande. Vi har under dagen lärt oss att det hela handlar om 8 nyckelpunkter:

Tro inte att du kan köpa internationella biljetter i kön under "international transport".

Plattform och spår är inte samma sak. Vilken siffra som står för vad på avgångstavlan får man gissa sig till, engelska är inte vida känt här.

Passkontroll och tulldeklaration är inte inräknat i restiden. Överhuvudtaget.

Tro för all del inte att din tågreservation mellan Zagreb och Budapest där avgångstid och ankomsttid tydligt står innebär att det faktiskt är med det tåget du skall åka med. Det kan mycket väl visa sig att du ska gå av Gud vet var och ta Gud vet vilken buss till Gud vet vilken stad och ta Gud vet vilket tåg för att sedan komma fram till din destination.

Ta aldrig aldrig aldrig sittplats på nattåg.

Gå på toa innan du går på ett kroatiskt tåg, och vänta sedan till du är egentligen var som helst.

Förvänta dig inte att tågdörrarna är stängda under tågresan. Dessa kan mycket väl stå på vid gavel.

Till sist (ja, vi inser att denna punkt blir svår): Försök  att ta dig igenom din resdag utan att med tillhyggen ge dig på alla de kroater som för det första är rent sagt oförskämda och för det andra pratar med dig om och om igen på kroatiska trots att du med ord, charader och alla medel du kan frambringa signalerar att du. inte. förstår. ett. jävla. dugg. (Du kommer att möta många av den sorten. Mark my words.)

Som ni hör har vår dag varit intressant. Vi vet inte vad våra känslor präglas av mest; hat mot kroatisk tåg(o)organisation eller kärlek till SJ (Visst, dom är i tid ungefär lika ofta som man vinner på Triss, men man kommer dit man vill med tåget man har biljett till och man kan framför allt köpa biljetter varhelst man vill).

För att spola tillbaka tiden lite begav vi oss igår vid 2-tiden ifrån Vela Luka, Kroatien. I Split hoppade vi på ett nattåg (självklart sovvagn denna gång). Kupén vi möttes av var så fullkomlig att vi bara kunde jubla. Tre bäddade sägar, inga österrikare eller holländare eller andra för den delen, ett eget handfat och till och med var sin vattenflaska.

Vi kom fram till Budapest runt 17.20 och har sedan dess har vi levt rena rama lyxlivet. På Stationen blev vi hämtade av vår chaufför som visade oss runt lite samtidigt som han gav oss skjuts till vårt boende ,En rymlig etta med kök och två badrum. Sedan bestämde vi oss för att göra stan och gick på restaurang, kalaset gick på c.a 1500 var.

Eller aaa...det var ju nästan så det gick till. På stationen letade vi oss fram till turistbyrån där den snälla damen rekommenderade oss att INTE åka till det vandrarhemmet vi hade bokat utan gav oss ett annat. Hon fixade så att vi fick skjuts dit i en sleten minibuss av en sleten man som vi inte alls kunde kommunicera med. Vandrarhemmet vi kom fram till var fräscht och troligtvis en studentkorridor under vinterhalvåret. Vi fick ett rymligt rum med kokvrå och två badrum. En med toa och en med dusch. Restaurangen hette McDonalds och eftersom Ungern har sådan SJUK valuta (tog idag ut 14 000ft motsvarande 420 kr) gick kalaset på c.a 1500 ft (dvs 45kr). Vilken lyx va? ;)

Andra roliga anekdoter idag var när vi skulle köpa biljett till tunnelbanan i Budapest. I biljettluckan satt en kvinna/tant som självklart INTE pratade engelska, vi lyckades gestikulera oss fram till att vi ville ha TRE biljetter TILL KELETI och hon fick sedan Judits kreditkort. Judit slår odramatiskt in koden i den lilla kortläsaren sedan uppstår en liten...speciell situation. På skärmen står det något som Judit inte förstår och då börjar tanten bröla som en humla i mänsklig storlek (cecilias citat) blandat med en duvas kurrande (hannas citat). Tanten i luckan brölar något som låter ungefär såhär: "grööööööööööm, grröööööm, GRÖÖÖÖÖÖM, GRRRRRRRRRRÖÖÖÖM, GRRRÖÖÖÖM".  Medan Cecilia bryter ihop för att hon trodde tanten brölade "bröd" står Judit där och ser ut som ett levande frågetecken. Efter några bröl kommer det fram (läs: chansar Judit på) att hon menade grön knapp på kortläsaren. Detta är något vi kommer bära med oss länge.

Att åka tåg i Kroatien har visat sig vara något av en konst. För att behärska denna konst krävs ett outtömligt förråd av tålamod, och mest troligt även ett livslångt övande. Vi har under dagen lärt oss att det hela handlar om 8 nyckelpunkter:

Som ni hör har vår dag varit intressant. Vi vet inte vad våra känslor präglas av mest; hat mot kroatisk tåg(o)organisation eller kärlek till SJ (Visst, dom är i tid ungefär lika ofta som man vinner på Triss, men man kommer dit man vill med tåget man har biljett till och man kan framför allt köpa biljetter varthelst man vill).

För att spola tillbaka tiden lite begav vi oss igår vid 2-tiden ifrån Vela Luka, Kroatien. I Split hoppade vi på ett nattåg (självklart sovvagn denna gång). Kupén vi möttes av var så fullkomlig att vi bara kunde jubla. Tre bäddade sägar, inga österrikare eller holländare eller andra för den delen, ett eget handfat och till och med var sin vattenflaska.

Vi kom fram till Budapest runt 17.20 och har sedan dess har vi levt rena rama lyxlivet. På Stationen blev vi hämtade av vår chaufför som visade oss runt lite samtidigt som han gav oss skjuts till vårt boende ,En rymlig etta med kök och två badrum. Sedan bestämde vi oss för att göra stan och gick på restaurang, kalaset gick på c.a 1500 var.

Eller aaa...det var ju nästan så det gick till. På stationen letade vi oss fram till turistbyrån där den snälla damen rekommenderade oss att INTE åka till det vandrarhemmet vi hade bokat utan gav oss ett annat. Hon fixade så att vi fick skjuts dit i en sleten minibuss av en sleten man som vi inte alls kunde kommunicera med. Vandrarhemmet vi kom fram till var fräscht och troligtvis en studentkorridor under vinterhalvåret. Vi fick ett rymligt rum med kokvrå och två badrum. En med toa och en med dusch. Restaurangen hette McDonalds och eftersom Ungern har sådan SJUK valuta (tog idag ut 14 000ft motsvarande 420 kr) gick kalaset på c.a 1500 ft (dvs 45kr). Vilken lyx va? ;)

En annan rolig anekdot idag var när vi skulle köpa biljett till tunnelbanan i Budapest. I biljettluckan satt en kvinna/tant som självklart INTE pratade engelska, vi lyckades gestikulera oss fram till att vi ville ha TRE biljetter TILL KELETI och hon fick sedan Judits kreditkort. Judit slår odramatiskt in koden i den lilla kortläsaren sedan uppstår en liten...speciell situation. På skärmen står det något som Judit inte förstår och då börjar tanten bröla som en humla i mänsklig storlek (cecilias citat) blandat med en duvas kurrande (hannas citat). Tanten i luckan brölar något som låter ungefär såhär: "grööööööööööm, grröööööm, GRÖÖÖÖÖÖM, GRRRRRRRRRRÖÖÖÖM, GRRRÖÖÖÖM".  Medan Cecilia bryter ihop för att hon trodde tanten brölade "bröd" står Judit där och ser ut som ett levande frågetecken. Efter några bröl kommer det fram (läs: chansar Judit på) att hon menade grön knapp på kortläsaren. Detta är något vi kommer bära med oss länge.

Bilder kommer senare, nu ska vi snart ringa tillbaka till ett vandrarhem i Berlin där vi hoppas på att få rum för två nätter framöver. Godnatt!

Nu bär det av till kvällens resturang!

SÅ bra har vi det.

Strax skall vi ut och äta kvällsmat på restaurang. Åh så flott!

Igår åkte vi färja i tre timmar innan vi anlände på Vela Luka.

Där hittade vi till Hostel Manuela och värden Mishael som verkligen har hjälpte oss och löste boende åt oss trots att det var svårt.

Det absolut första vi tog tag i när vi kom till vandrarhemmet var TVÄTTEN. Vi hade kommit till den punkten av  vår resa där det var improviserade klädesplagg som gällde. Allt var smutsigt och svettigt (och ja, vi menar även underkläderna). Det var inte "tjejer, vad ska vi ta på oss ikväll?" utan "tjejer, vad har jag som är hyfsat rent minst smutsigt att ta på mig ikväll?"

Så vi delade upp våran tvätt i "mörkt" och "vitt" och lämnade sedan in den till värden (de har en hyfsat billig tvätt-service).

BH:ar och annat som inte gick under namnet "vit"t eller "mörkt" tvättades för hand i ett handfat. Judit tvättade sin handduk med den extraordinära metoden hon valt att kalla "stamp-tvätt med schampoo".

I morse vaknade vi utvilade, käkade frukost och begav oss i sakta mak till en liten, liten strand. För att ta sig dit fick man antingen gå 10-15 minuter runt en lång vik eller ställa sig och vänta på en båt som kör fram och tillbaka över vattnet. Vi gick INTE.

Vi låg på stranden och chillade hela dagen och gick sedan och storhandlade vi frukost som vi tog med oss tillbaka till hostelet.

På hostelet greps vi av en alldeles fantastisk lyckokänsla när vi upptäckte att våra kläder kom tillbaka RENA och... wait for it... ihopvikta!

Till och med våra underkläder hade de vikt till små, små fyrkanter.

Men nu är det dags för mat! För andra gången skall vi äta ute. Eller som vi sa igår: "Imorgon då jäklar ska vi äta ute. Med dunder och brak!"

Over and out.

Kebab, McDonalds-dagen och Tågresan från Helvetet

NU är vi framme. "Framme" betyder i Vela Luca, på den kroatiska ön Korcula ca 3 timmar utanför Split. Efter tre dagars resande. Det har varit ett pusslande utan dess like utav kollektivtrafik i olika tappning.

Nice-Ventimille (tåg)

Ventimille-Milano (tåg)

Milano-Trieste (tåg)

Trieste-Ljubljana (buss)

Ljubljana-Zagreb (tåg)

Zagreb-Split (nattåg)

Split-Vela Luca (färja)

Som vi har kämpat för att ta oss hit. Det hjälper inte att man så fort man kommer fram efter ett långt köande till biljettluckan alltid får svar i linje med "I cannot take you to Zagreb, I can only take you to the border to Slovenia and you will have to get new tickets there". Vi har haft framförhållning, men när länderna inte har någon som helst samordning av biljettsystemen hjälper det inte mycket. När vi väl kom till gränsen var ju självklart de tåg vi hade behövt åka med redan fullbokade...

Vi kom fram till Trieste, en italiensk stad på gränsen till Slovenien sent på kvällen den 4:e. Vi visste ingenting om staden, inte ens hur den skulle uttalas (trieste, trièste, triesté?). Kanske mer oroande var att vi glömt bort namnet på vårt hotell. "Men det var ju... Hotel Al.. Ala... Alab.. nånting!?". Sucka inte för högt nu, vi hade ju självklart skrivit upp adressen!  Adressen är dock föga talande utan en karta att titta på. Efter vägbeskrivning från en kioskföreståndare och två buttra poliser på stationen hade vi full koll igen, och till vår stora glädje låg vårt hotell (hotel Alabarda förresten) bara 5 minuter från stationen. Fruktansvärt äckliga staplade vi in på Hotel Alabarda upp på tredje våningen (trappor...). Rummet hade  4 ovanligt små sängar, damm i hörnen, lysrör i taket och var alldeles alldeles underbart. Hungriga som vargar begav vi oss mot kvarterets kebabställe och åt den kanske godaste kebaben (och falafeln) som någonsin nått våra munnar.

(bild trieste?)

Morgonen därpå åt vi den inkluderade FRUKOSTBUFFÉN. Latte Macciato, Körsbärsyoghurt med müsli, grovt bröd, ägg, frukt... hade vi inte haft pressen på oss att checka ut hade vi blivit kvar en bra stund. Vi begav oss mot Trieste central för att fixa tågbiljetter mot Split eller vad som helst egentligen, i rätt riktning. Inte lätt. Vi letade rätt på busstationen och fixade bussbiljetter till Ljubljana istället och efter en välbehövd lunchbaguette med dagens dos av Brie (vår briekonsumtion måste närmast beskrivas som sjuklig) så satt vi på en buss. I Ljubljana lyckades vi få tag på tre sittplatser på nattåget Zagreb-Split, och under omständigheterna var det helt fantastiskt att ens få de biljetterna. Tiden fördrevs på McDonalds, och senare på McDonalds i Zagreb. Vi skulle tro att vi sammantaget spenderade 4 timmar inne på McDonalds under gårdagen.

Nattåget var ett äventyr i sig. Vi hade sittplatserna 11, 61 och 71, dvs helt olika delar av vagnen. Sittplatserna var placerade i kupéer om 6 platser. Det var här en alldeles alldeles helvetisk natt tog sin början. Hanna delade kupé med ett gäng småfulla österikiska sjuttonåringar, varav en var lik Eric Saade och de alla var minst lika arroganta som Saade själv verkar vara. Sätena där inne var högst eftertraktade, platserna var inte dubbelbokade, inte trippelbokade utan... fyrbokade!? Något kaosartat, men eftersom Hanna var först  med rumpan på sätet och kunde uppvisa giltig biljett var det som svårt för övriga spekulanter att köra bort henne. Detta kan låta illa, men ta då i åtanke att i kupén bredvid satt en Cecilia och hade det precis lika hemskt. Hennes första trevliga franska kupékamrater blev borthysta av en stor och reslig holländsk kille. Och hans fem (märk väl att detta innebär en person för mycket i den lillalillavarmavarma kupén) lika stora, lika resliga vänner. Sa vi holländska? Ja, tänk själv. Sa vi iPod med tillhörande högtalare, dålig musik och inga avsikter att sova? Sa vi att de sa att de brukar dansa när de åker tåg? Sa vi att de under de första fem minuterna lyckades föra alla fördomar som cirkulerar om svenska tjejer på tal? ("So all swedish girls AREN'T good-looking?" "I heard that there are 10 girls on every guy in sweden. I heard it on Oprah.") En halv vagn bort satt Judit. I hennes kupé satt en stensovande tyska, två halvsovande australiensare (Ja, dom finns överallt!) och en klarvaken NyaZeeländare. Låter inte så illa, innan man lägger till de tre stenade östeuropéerna i korridoren utanför i ekvationen. Hennes natt präglades av den (tyvärr) bekanta doften av gräs och ett gällt och maniskt skriande (det kan knappast kallas skratt). Då och då kom utrop som "OOOHHH AMSTERDAM!!"

Needless to say: Vi är så helvetesjävligt-aptrötta att vi skulle kunna skratta, svimma och spy på en och samma gång.

Needless to say: Det första vi gjorde i Split var att boka samma sträcka tillbaka om 5 dagar. I sovvagn.

(Hannas sista kommentar innan publicering: "Om inte folk kommenterar på det här blir jag arg!")

NU är vi framme. "Framme" betyder i Vela Luca, på den kroatiska ön Korcula ca 3 timmar utanför Split. Efter tre dagars resande. Det har varit ett pusslande utan dess like utav kollektivtrafik i olika tappning.

Nice-Ventimille (tåg)

Ventimille-Milano (tåg)

Milano-Trieste (tåg)

Trieste-Ljubljana (buss)

Ljubljana-Zagreb (tåg)

Zagreb-Split (nattåg)

Split-Vela Luca (färja)

Som vi har kämpat för att ta oss hit. Det hjälper inte att man så fort man kommer fram efter ett långt köande till biljettluckan alltid får svar i linje med "I cannot take you to Zagreb, I can only take you to the border to Slovenia and you will have to get new tickets there". Vi har haft framförhållning, men när länderna inte har någon som helst samordning av biljettsystemen hjälper det inte mycket. När vi väl kom till gränsen var ju självklart de tåg vi hade behövt åka med redan fullbokade...

Vi kom fram till Trieste, en italiensk stad på gränsen till Slovenien sent på kvällen den 4:e. Vi visste ingenting om staden, inte ens hur den skulle uttalas (trieste, trièste, triesté?). Kanske mer oroande var att vi glömt bort namnet på vårt hotell. "Men det var ju... Hotel Al.. Ala... Alab.. nånting!?". Sucka inte för högt nu, vi hade ju självklart skrivit upp adressen!  Adressen är dock föga talande utan en karta att titta på. Efter vägbeskrivning från en kioskföreståndare och två buttra poliser på stationen hade vi full koll igen, och till vår stora glädje låg vårt hotell (hotel Alabarda förresten) bara 5 minuter från stationen. Fruktansvärt äckliga staplade vi in på Hotel Alabarda upp på tredje våningen (trappor...). Rummet hade  4 ovanligt små sängar, damm i hörnen, lysrör i taket och var alldeles alldeles underbart. Hungriga som vargar begav vi oss mot kvarterets kebabställe och åt den kanske godaste kebaben (och falafeln) som någonsin nått våra munnar.

TRYGGHET! Med kebab i magen och ett hotell att komma "hem" till.

Morgonen därpå åt vi den inkluderade FRUKOSTBUFFÉN. Latte Macciato, Körsbärsyoghurt med müsli, grovt bröd, ägg, frukt... hade vi inte haft pressen på oss att checka ut hade vi blivit kvar en bra stund. Vi begav oss mot Trieste central för att fixa tågbiljetter mot Split eller vad som helst egentligen, i rätt riktning. Inte lätt. Vi letade rätt på busstationen och fixade bussbiljetter till Ljubljana istället och efter en välbehövd lunchbaguette med dagens dos av Brie (vår briekonsumtion måste närmast beskrivas som sjuklig) så satt vi på en buss. I Ljubljana lyckades vi få tag på tre sittplatser på nattåget Zagreb-Split, och under omständigheterna var det helt fantastiskt att ens få de biljetterna. Tiden fördrevs på McDonalds, och senare på McDonalds i Zagreb. Vi skulle tro att vi sammantaget spenderade 4 timmar inne på McDonalds under gårdagen.

Nattåget var ett äventyr i sig. Vi hade sittplatserna 11, 61 och 71, dvs helt olika delar av vagnen. Sittplatserna var placerade i kupéer om 6 platser. Det var här en alldeles alldeles helvetisk natt tog sin början. Hanna delade kupé med ett gäng småfulla österikiska sjuttonåringar, varav en var lik Eric Saade och de alla var minst lika arroganta som Saade själv verkar vara. Sätena där inne var högst eftertraktade, platserna var inte dubbelbokade, inte trippelbokade utan... fyrbokade!? Något kaosartat, men eftersom Hanna var först  med rumpan på sätet och kunde uppvisa giltig biljett var det som svårt för övriga spekulanter att köra bort henne. Detta kan låta illa, men ta då i åtanke att i kupén bredvid satt en Cecilia och hade det precis lika hemskt. Hennes första trevliga franska kupékamrater blev borthysta av en stor och reslig holländsk kille. Och hans fem (märk väl att detta innebär en person för mycket i den lillalillavarmavarma kupén) lika stora, lika resliga vänner. Sa vi holländska? Ja, tänk själv. Sa vi iPod med tillhörande högtalare, dålig musik och inga avsikter att sova? Sa vi att de sa att de brukar dansa när de åker tåg? Sa vi att de under de första fem minuterna lyckades föra alla fördomar som cirkulerar om svenska tjejer på tal? ("So all swedish girls AREN'T good-looking?" "I heard that there are 10 girls on every guy in sweden. I heard it on Oprah.") En halv vagn bort satt Judit. I hennes kupé satt en stensovande tyska, två halvsovande australiensare (Ja, dom finns överallt!) och en klarvaken NyaZeeländare. Låter inte så illa, innan man lägger till de tre stenade östeuropéerna i korridoren utanför i ekvationen. Hennes natt präglades av den (tyvärr) bekanta doften av gräs och ett gällt och maniskt skriande (det kan knappast kallas skratt). Då och då kom utrop som "OOOHHH AMSTERDAM!!"

Needless to say: Vi är så helvetesjävligt-aptrötta att vi skulle kunna skratta, svimma och spy på en och samma gång.

Needless to say: Det första vi gjorde i Split var att boka samma sträcka tillbaka om 5 dagar. I sovvagn.

(Hannas sista kommentar innan publicering: "Om inte folk kommenterar på det här blir jag arg!")

Vistelsen i Nice var en 5-dagars välbehövlig paus från allt vad tåg heter. Sol, bad och en massa roligt folk. Villa saint Exupéry Hostel var ett alldeles fantastiskt litet ställe, nära både stationen och stranden (= ultimat utifrån ett backpack-perspektiv) och var så fräscht att man nästan blev lite rörd. De trevliga och smått galna kanadensarna lyste upp tillvaron och vi smälte in perfekt i gänget i vår del av 16-bädds rummet, de stökade nämligen till det precis lika mycket som vi märkte vi i stor förtjusning.

(Bild på Kanadensare. Frukost? Kortspel?)

Måndagen spenderades på stranden i Nice då vi bara njöt av att äntligen ha ett längre res-stopp. Ännu en fågel bestämde sig för att förgylla Hannas tillvaro och vi misstänker nu att det rör sig om någon slags konspiration. Vi hoppas bara att den är begränsat till det franska fågelsläktet.

Kvällen förgylldes av micromat (vilken LYX! Varm mat har vi inte ätit sedan första kvällen i Amsterdam. Då förstår ni hur classy det kändes med microkäk.) som förtärdes i skymningen sittandes på stranden med Cherry Coke i vinglas utav plast. Life's good! (och ja, vi menar det faktiskt helt icke-ironiskt)

---

Jeff berättade i en drömsk röst om Cape d'Ail,  som enligt honom var närmast ett paradis här på jorden, och rekomenderade oss att åka dit över dagen. Sagt och gjort. På onsdagen åkte vi den knappa halvtimmen till denna hypade plats. Där mötte vi en fantastisk stenstrand och ett kristallklart vatten.

(bild på Judit framför vy)

Efter ett välbehövt bad (med ett långt under water photo-session. Don't ask.) låg vi och latade oss under ett parasoll i några timmar. Värt att nämna är vilket sjukt överklass-ställe Cape d'Ail var och att man, för att komma till den "fria" stranden, var tvungen att gå igenom överklassens "ska-vi-ta-en-lätt-och-fräsch-lunch-intill-stranden-med-ett-glas-rosé-i-kristallglas-och-servitörer-i-fancy-kläder"-matställen. Och ja, med igenom menar vi faktiskt igenom. Stigen löpte liksom igenom uteserveringarna och där kom vi och de andra stetna turisterna med trasiga standparasoll och lackande svett förbi-staplande. Denna åsyn skänkte väl dem någon slags lycka på ett pengasadistiskt vis.

Middagen lagades   p

Vistelsen i Nice var en 5-dagars välbehövlig paus från allt vad tåg heter. Sol, bad och en massa roligt folk. Villa saint Exupéry Hostel var ett alldeles fantastiskt litet ställe, nära både stationen och stranden (= ultimat utifrån ett backpack-perspektiv) och var så fräscht att man nästan blev lite rörd. De trevliga och smått galna kanadensarna lyste upp tillvaron och vi smälte in perfekt i gänget i vår del av 16-bädds rummet, de stökade nämligen till det precis lika mycket som vi märkte vi i stor förtjusning.

Måndagen spenderades på stranden i Nice då vi bara njöt av att äntligen ha ett längre res-stopp. Ännu en fågel bestämde sig för att förgylla Hannas tillvaro och vi misstänker nu att det rör sig om någon slags konspiration. Vi hoppas bara att den är begränsat till det franska fågelsläktet.

Kvällen förgylldes av micromat (vilken LYX! Varm mat har vi inte ätit sedan första kvällen i Amsterdam. Då förstår ni hur classy det kändes med microkäk.) som förtärdes i skymningen sittandes på stranden med Cherry Coke i vinglas utav plast. Life's good! (och ja, vi menar det faktiskt helt icke-ironiskt)

Jeff berättade i en drömsk röst om Cape d'Ail,  som enligt honom var närmast ett paradis här på jorden, och rekomenderade oss att åka dit över dagen. Sagt och gjort. På onsdagen åkte vi den knappa halvtimmen till denna hypade plats. Där mötte vi en fantastisk stenstrand och ett kristallklart vatten.

Efter ett välbehövt bad (med en lång underwater photo-session. Don't ask.) låg vi och latade oss under ett parasoll i några timmar.

Värt att nämna är vilket sjukt överklass-ställe Cape d'Ail var och att man, för att komma till den "fria" stranden, var tvungen att gå igenom överklassens "ska-vi-ta-en-lätt-och-fräsch-lunch-intill-stranden-med-ett-glas-rosé-i-kristallglas-och-servitörer-i-fancy-kläder"-matställen. Och ja, med igenom menar vi faktiskt igenom. Stigen löpte liksom igenom uteserveringarna och där kom vi och de andra sletna turisterna med trasiga standparasoll och lackande svett förbi-staplande. Denna åsyn skänkte väl dem någon slags lycka på ett pengasadistiskt vis.

Sista kvällen i Nice hade vi bestämt att vi skulle gå ut tillsammans med kanadensarna, men när det drog ihop sig hade en av dem blivit riktigt dålig och vårt rum förvandlades till något av en sjukstuga, med en i smärta jämrande kanadensare och tre kanadensare som googlade runt efter huskurer. Vi gick istället ner till baren på hostelet, och tur var ju det för vi träffade tre riktigt trevliga prickar: Reuben, en 20-årig australiensare som spelade poker "for a living", Sharon, 23-årig australiensare från Canberra och Conner, en 19-årig britt bosatt i Austrailen. Där fastnade vi och pratade långt in på natten om dåtid, nutid och framtid. Ett stort missförstånd uppdagade sig när vi fick frågan hur vi tre kände varandra. Jo, vi känner ju varandra genom ett "confirmation camp".

"Did you meet at a CONCENTRATION CAMP!?!"

Nästa morgon forstatte vi mot Trieste i Italien.

Påväg till Trieste igårkväll.

På Trieste central i morse.

Vi sitter i Ljubljana (Slovenien... eller?!) och har äntligen fått tag i internet igen. Natten spenderades i Trieste och om en timme går tåget mot Zagreb och senare iväg mot Split. Innan vi ställde oss i biljettkön konstaterade vi att efter vi gjort det skulle vi fira/tröstäta glass på Mc Donald's. Win win situation, alltså

(det slutade i ett firande)

JUST NU på donken.

Fast nu kilar vi mot tåget, så att vi inte kommer för sent. KRAM!