. -

Säg inte "hej" förrän du är i Budapest

Att åka tåg i Kroatien har visat sig vara något av en konst. För att behärska denna konst krävs ett outtömligt förråd av tålamod, och mest troligt även ett livslångt övande. Vi har under dagen lärt oss att det hela handlar om 8 nyckelpunkter:

Tro inte att du kan köpa internationella biljetter i kön under "international transport".

Plattform och spår är inte samma sak. Vilken siffra som står för vad på avgångstavlan får man gissa sig till, engelska är inte vida känt här.

Passkontroll och tulldeklaration är inte inräknat i restiden. Överhuvudtaget.

Tro för all del inte att din tågreservation mellan Zagreb och Budapest där avgångstid och ankomsttid tydligt står innebär att det faktiskt är med det tåget du skall åka med. Det kan mycket väl visa sig att du ska gå av Gud vet var och ta Gud vet vilken buss till Gud vet vilken stad och ta Gud vet vilket tåg för att sedan komma fram till din destination.

Ta aldrig aldrig aldrig sittplats på nattåg.

Gå på toa innan du går på ett kroatiskt tåg, och vänta sedan till du är egentligen var som helst.

Förvänta dig inte att tågdörrarna är stängda under tågresan. Dessa kan mycket väl stå på vid gavel.

Till sist (ja, vi inser att denna punkt blir svår): Försök att ta dig igenom din resdag utan att med tillhyggen ge dig på alla de kroater som för det första är rent sagt oförskämda och för det andra pratar med dig om och om igen på kroatiska trots att du med ord, charader och alla medel du kan frambringa signalerar att du. inte. förstår. ett. jävla. dugg. (Du kommer att möta många av den sorten. Mark my words.)

Som ni hör har vår dag varit intressant. Vi vet inte vad våra känslor präglas av mest; hat mot kroatisk tåg(o)organisation eller kärlek till SJ (Visst, dom är i tid ungefär lika ofta som man vinner på Triss, men man kommer dit man vill med tåget man har biljett till och man kan framför allt köpa biljetter varhelst man vill).

För att spola tillbaka tiden lite begav vi oss igår vid 2-tiden ifrån Vela Luka, Kroatien. I Split hoppade vi på ett nattåg (självklart sovvagn denna gång). Kupén vi möttes av var så fullkomlig att vi bara kunde jubla. Tre bäddade sägar, inga österrikare eller holländare eller andra för den delen, ett eget handfat och till och med var sin vattenflaska.

Vi kom fram till Budapest runt 17.20 och har sedan dess har vi levt rena rama lyxlivet. På Stationen blev vi hämtade av vår chaufför som visade oss runt lite samtidigt som han gav oss skjuts till vårt boende ,En rymlig etta med kök och två badrum. Sedan bestämde vi oss för att göra stan och gick på restaurang, kalaset gick på c.a 1500 var.

Eller aaa...det var ju nästan så det gick till. På stationen letade vi oss fram till turistbyrån där den snälla damen rekommenderade oss att INTE åka till det vandrarhemmet vi hade bokat utan gav oss ett annat. Hon fixade så att vi fick skjuts dit i en sleten minibuss av en sleten man som vi inte alls kunde kommunicera med. Vandrarhemmet vi kom fram till var fräscht och troligtvis en studentkorridor under vinterhalvåret. Vi fick ett rymligt rum med kokvrå och två badrum. En med toa och en med dusch. Restaurangen hette McDonalds och eftersom Ungern har sådan SJUK valuta (tog idag ut 14 000ft motsvarande 420 kr) gick kalaset på c.a 1500 ft (dvs 45kr). Vilken lyx va? ;)

Andra roliga anekdoter idag var när vi skulle köpa biljett till tunnelbanan i Budapest. I biljettluckan satt en kvinna/tant som självklart INTE pratade engelska, vi lyckades gestikulera oss fram till att vi ville ha TRE biljetter TILL KELETI och hon fick sedan Judits kreditkort. Judit slår odramatiskt in koden i den lilla kortläsaren sedan uppstår en liten...speciell situation. På skärmen står det något som Judit inte förstår och då börjar tanten bröla som en humla i mänsklig storlek (cecilias citat) blandat med en duvas kurrande (hannas citat). Tanten i luckan brölar något som låter ungefär såhär: "grööööööööööm, grröööööm, GRÖÖÖÖÖÖM, GRRRRRRRRRRÖÖÖÖM, GRRRÖÖÖÖM". Medan Cecilia bryter ihop för att hon trodde tanten brölade "bröd" står Judit där och ser ut som ett levande frågetecken. Efter några bröl kommer det fram (läs: chansar Judit på) att hon menade grön knapp på kortläsaren. Detta är något vi kommer bära med oss länge.

Tro inte att du kan köpa internationella biljetter i kön under "international transport".
Plattform och spår är inte samma sak. Vilken siffra som står för vad på avgångstavlan får man gissa sig till, engelska är inte vida känt här.
Passkontroll och tulldeklaration är inte inräknat i restiden. Överhuvudtaget.
Tro för all del inte att din tågreservation mellan Zagreb och Budapes,t där avgångstid och ankomsttid tydligt står, innebär att det faktiskt är med det tåget du skall åka med. Det kan mycket väl visa sig att du ska gå av Gud vet var och ta Gud vet vilken buss till Gud vet vilken stad och ta Gud vet vilket tåg för att sedan komma fram till din destination.
Ta aldrig aldrig aldrig sittplats på nattåg.
Gå på toa innan du går på ett kroatiskt tåg, och vänta sedan till du är egentligen anywhere else.
Förvänta dig inte att tågdörrarna är stängda under tågresan. Dessa kan mycket väl stå på vid gavel.
Till sist (ja, vi inser att denna punkt blir svår): Försök att ta dig igenom din resdag utan att med tillhyggen ge dig på alla de kroater som för det första är rent sagt oförskämda och för det andra pratar med dig om och om igen på kroatiska trots att du med ord, charader och alla medel du kan frambringa signalerar att du. inte. förstår. ett. jävla. dugg. (Du kommer att möta många av den sorten. Mark my words.)

En annan rolig anekdot idag var när vi skulle köpa biljett till tunnelbanan i Budapest. I biljettluckan satt en kvinna/tant som självklart INTE pratade engelska, vi lyckades gestikulera oss fram till att vi ville ha TRE biljetter TILL KELETI och hon fick sedan Judits kreditkort. Judit slår odramatiskt in koden i den lilla kortläsaren sedan uppstår en liten...speciell situation. På skärmen står det något som Judit inte förstår och då börjar tanten bröla som en humla i mänsklig storlek (cecilias citat) blandat med en duvas kurrande (hannas citat). Tanten i luckan brölar något som låter ungefär såhär: "grööööööööööm, grröööööm, GRÖÖÖÖÖÖM, GRRRRRRRRRRÖÖÖÖM, GRRRÖÖÖÖM". Medan Cecilia bryter ihop för att hon trodde tanten brölade "bröd" står Judit där och ser ut som ett levande frågetecken. Efter några bröl kommer det fram (läs: chansar Judit på) att hon menade grön knapp på kortläsaren. Detta är något vi kommer bära med oss länge.

Bilder kommer senare, nu ska vi snart ringa tillbaka till ett vandrarhem i Berlin där vi hoppas på att få rum för två nätter framöver. Godnatt!

2011-08-12 @ 23:00:21 Permalink Långisar Kommentarer (2) Trackbacks ()

vid en "helt random stig"

SÅ bra har vi det.

2011-08-08 @ 21:25:20 Permalink Långisar Kommentarer (7) Trackbacks ()

Med dunder och brak

Nu sitter vi på ett nytt rum på samma hostel. Det är lite sämre än det förra (enligt Cecilia) men det har sina fördelar. Till exempel egen ingång och inga andra rumskamrater.

Strax skall vi ut och äta kvällsmat på restaurang. Åh så flott!

Igår åkte vi färja i tre timmar innan vi anlände på Vela Luka.

Där hittade vi till Hostel Manuela och värden Mishael som verkligen har hjälpte oss och löste boende åt oss trots att det var svårt.

Det absolut första vi tog tag i när vi kom till vandrarhemmet var TVÄTTEN. Vi hade kommit till den punkten av vår resa där det var improviserade klädesplagg som gällde. Allt var smutsigt och svettigt (och ja, vi menar även underkläderna). Det var inte "tjejer, vad ska vi ta på oss ikväll?" utan "tjejer, vad har jag som är hyfsat rent minst smutsigt att ta på mig ikväll?"

Så vi delade upp våran tvätt i "mörkt" och "vitt" och lämnade sedan in den till värden (de har en hyfsat billig tvätt-service).

BH:ar och annat som inte gick under namnet "vit"t eller "mörkt" tvättades för hand i ett handfat. Judit tvättade sin handduk med den extraordinära metoden hon valt att kalla "stamp-tvätt med schampoo".

I morse vaknade vi utvilade, käkade frukost och begav oss i sakta mak till en liten, liten strand. För att ta sig dit fick man antingen gå 10-15 minuter runt en lång vik eller ställa sig och vänta på en båt som kör fram och tillbaka över vattnet. Vi gick INTE.

Vi låg på stranden och chillade hela dagen och gick sedan och storhandlade vi frukost som vi tog med oss tillbaka till hostelet.

På hostelet greps vi av en alldeles fantastisk lyckokänsla när vi upptäckte att våra kläder kom tillbaka RENA och... wait for it... ihopvikta!

Till och med våra underkläder hade de vikt till små, små fyrkanter.

Men nu är det dags för mat! För andra gången skall vi äta ute. Eller som vi sa igår: "Imorgon då jäklar ska vi äta ute. Med dunder och brak!"

Over and out.

2011-08-07 @ 21:20:58 Permalink Långisar Kommentarer (3) Trackbacks ()

Kebab, McDonalds-dagen och Tågresan från Helvetet

NU är vi framme. "Framme" betyder i Vela Luca, på den kroatiska ön Korcula ca 3 timmar utanför Split. Efter tre dagars resande. Det har varit ett pusslande utan dess like utav kollektivtrafik i olika tappning.

Nice-Ventimille (tåg)

Ventimille-Milano (tåg)

Milano-Trieste (tåg)

Trieste-Ljubljana (buss)

Ljubljana-Zagreb (tåg)

Zagreb-Split (nattåg)

Split-Vela Luca (färja)

Som vi har kämpat för att ta oss hit. Det hjälper inte att man så fort man kommer fram efter ett långt köande till biljettluckan alltid får svar i linje med "I cannot take you to Zagreb, I can only take you to the border to Slovenia and you will have to get new tickets there". Vi har haft framförhållning, men när länderna inte har någon som helst samordning av biljettsystemen hjälper det inte mycket. När vi väl kom till gränsen var ju självklart de tåg vi hade behövt åka med redan fullbokade...

Vi kom fram till Trieste, en italiensk stad på gränsen till Slovenien sent på kvällen den 4:e. Vi visste ingenting om staden, inte ens hur den skulle uttalas (trieste, trièste, triesté?). Kanske mer oroande var att vi glömt bort namnet på vårt hotell. "Men det var ju... Hotel Al.. Ala... Alab.. nånting!?". Sucka inte för högt nu, vi hade ju självklart skrivit upp adressen! Adressen är dock föga talande utan en karta att titta på. Efter vägbeskrivning från en kioskföreståndare och två buttra poliser på stationen hade vi full koll igen, och till vår stora glädje låg vårt hotell (hotel Alabarda förresten) bara 5 minuter från stationen. Fruktansvärt äckliga staplade vi in på Hotel Alabarda upp på tredje våningen (trappor...). Rummet hade 4 ovanligt små sängar, damm i hörnen, lysrör i taket och var alldeles alldeles underbart. Hungriga som vargar begav vi oss mot kvarterets kebabställe och åt den kanske godaste kebaben (och falafeln) som någonsin nått våra munnar.

(bild trieste?)

Morgonen därpå åt vi den inkluderade FRUKOSTBUFFÉN. Latte Macciato, Körsbärsyoghurt med müsli, grovt bröd, ägg, frukt... hade vi inte haft pressen på oss att checka ut hade vi blivit kvar en bra stund. Vi begav oss mot Trieste central för att fixa tågbiljetter mot Split eller vad som helst egentligen, i rätt riktning. Inte lätt. Vi letade rätt på busstationen och fixade bussbiljetter till Ljubljana istället och efter en välbehövd lunchbaguette med dagens dos av Brie (vår briekonsumtion måste närmast beskrivas som sjuklig) så satt vi på en buss. I Ljubljana lyckades vi få tag på tre sittplatser på nattåget Zagreb-Split, och under omständigheterna var det helt fantastiskt att ens få de biljetterna. Tiden fördrevs på McDonalds, och senare på McDonalds i Zagreb. Vi skulle tro att vi sammantaget spenderade 4 timmar inne på McDonalds under gårdagen.

Nattåget var ett äventyr i sig. Vi hade sittplatserna 11, 61 och 71, dvs helt olika delar av vagnen. Sittplatserna var placerade i kupéer om 6 platser. Det var här en alldeles alldeles helvetisk natt tog sin början. Hanna delade kupé med ett gäng småfulla österikiska sjuttonåringar, varav en var lik Eric Saade och de alla var minst lika arroganta som Saade själv verkar vara. Sätena där inne var högst eftertraktade, platserna var inte dubbelbokade, inte trippelbokade utan... fyrbokade!? Något kaosartat, men eftersom Hanna var först med rumpan på sätet och kunde uppvisa giltig biljett var det som svårt för övriga spekulanter att köra bort henne. Detta kan låta illa, men ta då i åtanke att i kupén bredvid satt en Cecilia och hade det precis lika hemskt. Hennes första trevliga franska kupékamrater blev borthysta av en stor och reslig holländsk kille. Och hans fem (märk väl att detta innebär en person för mycket i den lillalillavarmavarma kupén) lika stora, lika resliga vänner. Sa vi holländska? Ja, tänk själv. Sa vi iPod med tillhörande högtalare, dålig musik och inga avsikter att sova? Sa vi att de sa att de brukar dansa när de åker tåg? Sa vi att de under de första fem minuterna lyckades föra alla fördomar som cirkulerar om svenska tjejer på tal? ("So all swedish girls AREN'T good-looking?" "I heard that there are 10 girls on every guy in sweden. I heard it on Oprah.") En halv vagn bort satt Judit. I hennes kupé satt en stensovande tyska, två halvsovande australiensare (Ja, dom finns överallt!) och en klarvaken NyaZeeländare. Låter inte så illa, innan man lägger till de tre stenade östeuropéerna i korridoren utanför i ekvationen. Hennes natt präglades av den (tyvärr) bekanta doften av gräs och ett gällt och maniskt skriande (det kan knappast kallas skratt). Då och då kom utrop som "OOOHHH AMSTERDAM!!"

Needless to say: Vi är så helvetesjävligt-aptrötta att vi skulle kunna skratta, svimma och spy på en och samma gång.

Needless to say: Det första vi gjorde i Split var att boka samma sträcka tillbaka om 5 dagar. I sovvagn.

(Hannas sista kommentar innan publicering: "Om inte folk kommenterar på det här blir jag arg!")

Nice-Ventimille (tåg)

Ventimille-Milano (tåg)

Milano-Trieste (tåg)

Trieste-Ljubljana (buss)

Ljubljana-Zagreb (tåg)

Zagreb-Split (nattåg)

Split-Vela Luca (färja)

Som vi har kämpat för att ta oss hit. Det hjälper inte att man så fort man kommer fram efter ett långt köande till biljettluckan alltid får svar i linje med "I cannot take you to Zagreb, I can only take you to the border to Slovenia and you will have to get new tickets there". Vi har haft framförhållning, men när länderna inte har någon som helst samordning av biljettsystemen hjälper det inte mycket. När vi väl kom till gränsen var ju självklart de tåg vi hade behövt åka med redan fullbokade...

Vi kom fram till Trieste, en italiensk stad på gränsen till Slovenien sent på kvällen den 4:e. Vi visste ingenting om staden, inte ens hur den skulle uttalas (trieste, trièste, triesté?). Kanske mer oroande var att vi glömt bort namnet på vårt hotell. "Men det var ju... Hotel Al.. Ala... Alab.. nånting!?". Sucka inte för högt nu, vi hade ju självklart skrivit upp adressen! Adressen är dock föga talande utan en karta att titta på. Efter vägbeskrivning från en kioskföreståndare och två buttra poliser på stationen hade vi full koll igen, och till vår stora glädje låg vårt hotell (hotel Alabarda förresten) bara 5 minuter från stationen. Fruktansvärt äckliga staplade vi in på Hotel Alabarda upp på tredje våningen (trappor...). Rummet hade 4 ovanligt små sängar, damm i hörnen, lysrör i taket och var alldeles alldeles underbart. Hungriga som vargar begav vi oss mot kvarterets kebabställe och åt den kanske godaste kebaben (och falafeln) som någonsin nått våra munnar.

TRYGGHET! Med kebab i magen och ett hotell att komma "hem" till.

Morgonen därpå åt vi den inkluderade FRUKOSTBUFFÉN. Latte Macciato, Körsbärsyoghurt med müsli, grovt bröd, ägg, frukt... hade vi inte haft pressen på oss att checka ut hade vi blivit kvar en bra stund. Vi begav oss mot Trieste central för att fixa tågbiljetter mot Split eller vad som helst egentligen, i rätt riktning. Inte lätt. Vi letade rätt på busstationen och fixade bussbiljetter till Ljubljana istället och efter en välbehövd lunchbaguette med dagens dos av Brie (vår briekonsumtion måste närmast beskrivas som sjuklig) så satt vi på en buss. I Ljubljana lyckades vi få tag på tre sittplatser på nattåget Zagreb-Split, och under omständigheterna var det helt fantastiskt att ens få de biljetterna. Tiden fördrevs på McDonalds, och senare på McDonalds i Zagreb. Vi skulle tro att vi sammantaget spenderade 4 timmar inne på McDonalds under gårdagen.

Nattåget var ett äventyr i sig. Vi hade sittplatserna 11, 61 och 71, dvs helt olika delar av vagnen. Sittplatserna var placerade i kupéer om 6 platser. Det var här en alldeles alldeles helvetisk natt tog sin början. Hanna delade kupé med ett gäng småfulla österikiska sjuttonåringar, varav en var lik Eric Saade och de alla var minst lika arroganta som Saade själv verkar vara. Sätena där inne var högst eftertraktade, platserna var inte dubbelbokade, inte trippelbokade utan... fyrbokade!? Något kaosartat, men eftersom Hanna var först med rumpan på sätet och kunde uppvisa giltig biljett var det som svårt för övriga spekulanter att köra bort henne. Detta kan låta illa, men ta då i åtanke att i kupén bredvid satt en Cecilia och hade det precis lika hemskt. Hennes första trevliga franska kupékamrater blev borthysta av en stor och reslig holländsk kille. Och hans fem (märk väl att detta innebär en person för mycket i den lillalillavarmavarma kupén) lika stora, lika resliga vänner. Sa vi holländska? Ja, tänk själv. Sa vi iPod med tillhörande högtalare, dålig musik och inga avsikter att sova? Sa vi att de sa att de brukar dansa när de åker tåg? Sa vi att de under de första fem minuterna lyckades föra alla fördomar som cirkulerar om svenska tjejer på tal? ("So all swedish girls AREN'T good-looking?" "I heard that there are 10 girls on every guy in sweden. I heard it on Oprah.") En halv vagn bort satt Judit. I hennes kupé satt en stensovande tyska, två halvsovande australiensare (Ja, dom finns överallt!) och en klarvaken NyaZeeländare. Låter inte så illa, innan man lägger till de tre stenade östeuropéerna i korridoren utanför i ekvationen. Hennes natt präglades av den (tyvärr) bekanta doften av gräs och ett gällt och maniskt skriande (det kan knappast kallas skratt). Då och då kom utrop som "OOOHHH AMSTERDAM!!"

Needless to say: Vi är så helvetesjävligt-aptrötta att vi skulle kunna skratta, svimma och spy på en och samma gång.

Needless to say: Det första vi gjorde i Split var att boka samma sträcka tillbaka om 5 dagar. I sovvagn.

(Hannas sista kommentar innan publicering: "Om inte folk kommenterar på det här blir jag arg!")

2011-08-06 @ 15:00:41 Permalink Långisar Kommentarer (6) Trackbacks ()

You Met at a Concentration Camp?

Vistelsen i Nice var en 5-dagars välbehövlig paus från allt vad tåg heter. Sol, bad och en massa roligt folk. Villa saint Exupéry Hostel var ett alldeles fantastiskt litet ställe, nära både stationen och stranden (= ultimat utifrån ett backpack-perspektiv) och var så fräscht att man nästan blev lite rörd. De trevliga och smått galna kanadensarna lyste upp tillvaron och vi smälte in perfekt i gänget i vår del av 16-bädds rummet, de stökade nämligen till det precis lika mycket som vi märkte vi i stor förtjusning.

(Bild på Kanadensare. Frukost? Kortspel?)

Måndagen spenderades på stranden i Nice då vi bara njöt av att äntligen ha ett längre res-stopp. Ännu en fågel bestämde sig för att förgylla Hannas tillvaro och vi misstänker nu att det rör sig om någon slags konspiration. Vi hoppas bara att den är begränsat till det franska fågelsläktet.

Kvällen förgylldes av micromat (vilken LYX! Varm mat har vi inte ätit sedan första kvällen i Amsterdam. Då förstår ni hur classy det kändes med microkäk.) som förtärdes i skymningen sittandes på stranden med Cherry Coke i vinglas utav plast. Life's good! (och ja, vi menar det faktiskt helt icke-ironiskt)

---

Jeff berättade i en drömsk röst om Cape d'Ail, som enligt honom var närmast ett paradis här på jorden, och rekomenderade oss att åka dit över dagen. Sagt och gjort. På onsdagen åkte vi den knappa halvtimmen till denna hypade plats. Där mötte vi en fantastisk stenstrand och ett kristallklart vatten.

(bild på Judit framför vy)

Efter ett välbehövt bad (med ett långt under water photo-session. Don't ask.) låg vi och latade oss under ett parasoll i några timmar. Värt att nämna är vilket sjukt överklass-ställe Cape d'Ail var och att man, för att komma till den "fria" stranden, var tvungen att gå igenom överklassens "ska-vi-ta-en-lätt-och-fräsch-lunch-intill-stranden-med-ett-glas-rosé-i-kristallglas-och-servitörer-i-fancy-kläder"-matställen. Och ja, med igenom menar vi faktiskt igenom. Stigen löpte liksom igenom uteserveringarna och där kom vi och de andra stetna turisterna med trasiga standparasoll och lackande svett förbi-staplande. Denna åsyn skänkte väl dem någon slags lycka på ett pengasadistiskt vis.

Middagen lagades p

NICE:

Efter ett välbehövt bad (med en lång underwater photo-session. Don't ask.) låg vi och latade oss under ett parasoll i några timmar.

Värt att nämna är vilket sjukt överklass-ställe Cape d'Ail var och att man, för att komma till den "fria" stranden, var tvungen att gå igenom överklassens "ska-vi-ta-en-lätt-och-fräsch-lunch-intill-stranden-med-ett-glas-rosé-i-kristallglas-och-servitörer-i-fancy-kläder"-matställen. Och ja, med igenom menar vi faktiskt igenom. Stigen löpte liksom igenom uteserveringarna och där kom vi och de andra sletna turisterna med trasiga standparasoll och lackande svett förbi-staplande. Denna åsyn skänkte väl dem någon slags lycka på ett pengasadistiskt vis.

Sista kvällen i Nice hade vi bestämt att vi skulle gå ut tillsammans med kanadensarna, men när det drog ihop sig hade en av dem blivit riktigt dålig och vårt rum förvandlades till något av en sjukstuga, med en i smärta jämrande kanadensare och tre kanadensare som googlade runt efter huskurer. Vi gick istället ner till baren på hostelet, och tur var ju det för vi träffade tre riktigt trevliga prickar: Reuben, en 20-årig australiensare som spelade poker "for a living", Sharon, 23-årig australiensare från Canberra och Conner, en 19-årig britt bosatt i Austrailen. Där fastnade vi och pratade långt in på natten om dåtid, nutid och framtid. Ett stort missförstånd uppdagade sig när vi fick frågan hur vi tre kände varandra. Jo, vi känner ju varandra genom ett "confirmation camp".

"Did you meet at a CONCENTRATION CAMP!?!"

Nästa morgon forstatte vi mot Trieste i Italien.

Påväg till Trieste igårkväll.

På Trieste central i morse.

NU:

Vi sitter i Ljubljana (Slovenien... eller?!) och har äntligen fått tag i internet igen. Natten spenderades i Trieste och om en timme går tåget mot Zagreb och senare iväg mot Split. Innan vi ställde oss i biljettkön konstaterade vi att efter vi gjort det skulle vi fira/tröstäta glass på Mc Donald's. Win win situation, alltså

(det slutade i ett firande)

JUST NU på donken.

Fast nu kilar vi mot tåget, så att vi inte kommer för sent. KRAM!

2011-08-05 @ 18:04:59 Permalink Långisar Kommentarer (2) Trackbacks ()

what a day!

Gårdagen (tors 28 juli), skrivet dels idag och dels igår:

Vår dag kan på sätt och vis sammanfattas i Hannas lysande kommentar:

"Man får verkligen lite perspektiv på livet nu, vi är liksom helt överlyckliga över att ha tak över huvudet i natt!"

Vår dag har helt enkelt inte riktigt gått som planerat. Hehe.

Vi vaknade i våra sängar med planer om att under dagen gå på olika museum etc. och på kvällen ta ett nattåg till Nice. Solklart, tänkte vi förnuftigt! Vi åt en angenäm frukost ute i en park (utanför hotellet) och begav oss sedan till centralstationen. Vi köpte till och med ett spårvagnskort!

Väl inne på centralstationen letade vi upp skåp där man kunde låsa in sina stora, tunga ryggsäckar. Det var nu Den Stora Snålheten angrep oss, plötsligt och med en enorm kraft. Detta skedde ungefär samtidigt som vi såg att de "stora" skåpen kostade hela sju euro! Det är ju helt befängt! tänkte vi ilsket. Vi tänkte minsann inte betala för två skåp, det är ju rena rama rånet! Vi bestämde oss helt enkelt för att det SKULLE GÅ att knö in våra ryggsäckar i ett och samma skåp. Ett mission impossible, såattsäga. Jag vet inte exakt hur länge vi stod där, men det var säkert en sisådär tre-fyra vaktbyten eller nåt (eller kanske inte. men det kändes så). NATURLIGTVIS dokumenterades detta, men inte förrän vi kom tillbaka för att hämta våra ryggsäckar igen:

Ja, ni förstår. En bedrift utan dess like.

På centralstationen letade vi sedan upp biljettservice. Vi tog en kölapp, satte oss ned och väntade.

Och väntade.

Och väntade och väntade och väntade och väntade och väntade och väntade och väntade.

Det var ungefär fem nummer innan det var vår tur, men varje nummer tog ca tio minuter och det var bara en kassa öppen (!!!).

Vi väntade hursomhelst i någon timma för att få komma fram till disken. Där träffade vi den möjligtvis grinigaste personen i hela Europa!!! Hon sitter alltså i biljettkassa 12 på Amsterdams tågstation om ni känner för att kanske....jag vet inte, titta förbi och se denna intressanta varelse. Hoppfullt och oskyldigt frågade vi denna människa efter biljetter på ett natttåg från Amsterdam till Paris eller Nice. Vad möts vi av då? JO! En utskällning efter NOTER om hur oansvarsfulla och korkade vi är. Jag citerar "You can't just come here and say 'I want to travel', you should've been here in May!".

Förutom den gigantiska mängd oro och ångest hon gav oss fick vi också en smula panik på köpet, Tack för det! Hon hjälpte oss inte på något sätt gå runt själva problemet utan gav oss känslan "kommer vi någonsin komma ifrån Amsterdam?". Det var ju tydligen uppenbart att hon inte skulle hjälpa oss så då bestämde vi oss för att ta saken i egna händer (och det slutade myyycket bättre)

Så till dig i kassa 12: FÄRGA HÅRET! OCH SKAFFA FÖR ALLMÄNNHETENS BÄSTA ETT ANNAT JOBB!

Efter några timmar (JA! PLURAL!) på Amsterdams bibliotek (som förresten är en trevlig liten oas precis brevid centralstationen) var allt hopp är ute och vi ville bara ge upp. Vi hittade verkligen inget vandrarhem eller hotell, det var ALLTID något fel (priset, lössen, insekterna, etc.). Vi hann komma till punkten då vi precis tänkte ringa på antingen ett hotell med möss eller ett hotell med.. möss, då det plötsligt dyker upp ett helt annat hotell på skärmen. Just like that! Det var verkligen det perfekta rummet. Ett trippelrum på ett asfräckt musikhotell ganska centralt. Man kan helt enkelt säga att det är PRECIS sådana här händelser som gör oss så säkra på vår tro. Det fanns ETT enda rum ledigt på hela hotellet och för EN ENDA natt och det var ett trippelrum för denna natt. Vi bokade, snabbt som tusan, och sedan gick vi tillbaka till biljettservice och surkärringen (fast vi slapp henne den här gången som tur var) och ordnade tågtider till Paris till dagen därpå.

Hotellet är alltså helt fantastiskt. Det heter Backstage och hela hotellrummet är inrett med musikprylar. En trumsets-trumma är taklampa, till exempel. Och PA-systems-lådor (jag vet inte vad de heter) är nattygsbord.

Nu har vi även hittat ett hotell i Paris som vi lyckats boka för två nätter (efter många om och men). Vi letade länge efter något billigt och bra (hittade till exempel Hotel hippotell paris hippodrome! men det var tyvärr inte så roligt som det låter) och tillslut hamnade vi på Hôtel Darcet. Hannas kommentar på detta: "vi vet vart vi sover i natt, i morgon och i övermorgon. Fett coolt!!"

Vi satt i godan ro på hotellet och läste i deras instruktionsbok när Judit till sin stora förvåning upptäcker: "Här finns en whiskey som man får dricka när man är tio år! (fem sekundes häpen tystnad) Eller vänta, den kanske ÄR tio år."

När klockan var drygt tio på kvällen begav vi oss ut för att gå på den ENDA sevärdhet vi har hunnit med dessa två dagar i Amsterdam. Och vart var det? Gissa.

IRONISKT att detta var det enda vi hann med. (vår förklaring är att de hade så sena öppetider)

Sedan gick vi hem och lade oss!

Dagen idag:

Idag har vår dag inte varit lika intressant. Vi har bara åkt tåg. Amsterdam - Antwerpen - Lille - Amiens - Paris. Det har sett ut ungefär såhär:

Vi träffade två killar från San Francisco som var skittrevliga. De åkte exakt samma rutt som oss från Amsterdam, var påväg till Paris och därefter Nice. De hade inget hotell för kvällen så de hängde med oss till vårt, men tyvärr var det fullt.

Nu sitter vi på golvet på vårt hotellrum, dricker rosé, äter brieost, marmelad och vitt bröd och njuter av livet! Nu ska vi stanna här i två nätter och sedan har vi idag även lyckats boka biljetten till Nice. I morgon tar vi det lugnt och njuter av vår första dag utan resa och planering. Det enda vi ska göra är att boka vandrarhem i Nice.

Tout va bien!

Kram och godnatt!

2011-07-29 @ 23:50:49 Permalink Långisar Kommentarer (1) Trackbacks ()

atlanta, amsterdam och annat av allmänt intresse

Nu, äntligen, har vi gått några kilometer med våra fantastiskt tunga ryggsäckar och kommit fram till vårt dyra hotellrum på Hotel Atlanta! Här gottar vi oss nu i all dess lyx, till exempel trådlöst internet och en härlig dusch.

Ungefär såhär glada blev vi när vi äntligen kom fram:

Så fantastiskt skönt att lägga sig ned och få av sig ryggsäckarna, efter att ha varit i Amsterdam och cirkulerat i drygt fem timmar!

Lägg märke till Hannas hastigt avslängda sko i högra hörnet. Det kallar vi entusiasm, det!

Detta är alltså ungefär exakt hur vi har det just nu. Trötta, svettiga och utslagna (fast lyckliga!) skall vi strax duscha, göra oss i ordning och leta upp en trevlig restaurang att skåla in den kommande tågluffen på.

Hittills idag har vi ätit:

En jordnötsmacka (m. banan på i Cecilias fall)

En knäckemacka m. jordnötssmör

En banan.

Vi känner oss ganska hungriga.

Här ser ni oss i morse, nyligen ankomna till Amsterdam, med frukost framför oss!

Vi har vandrat omkring ganska mycket idag (som sagt) och upptäckt att våra fördomar om Amsterdam alla verkar vara sanna. Här är HUR många cyklar SOM HELST och överallt hittar man coffeeshops och dylikt. Tog en snabb promenad genom Red Light District och såg lite olika sex shops, affärer vid namn Crazy Mushrooms och liknande. (Till föräldrarna: Det var MITT PÅ DAGEN. Ingen fara.)

Centrala Amsterdam var hektiskt, stressigt och det var folk överallt. Det var mindre trevligt, framför allt eftersom vi är ungefär dubbelt så stora utan att tänka på det.

Det här var vårt grannhus under vår frukost i morse:

Det syns inte så tydligt men det är alltså en enorm cykelparkering. Ett helt hus, fyra plan! Vi överdriver inte när vi säger att det är cyklar ÖVERALLT.

Vädret är bra, det har inte regnat men det är lite molnigt.

I natt sov vi i en liggvagn med sex bäddar. På de tre övriga sov två tyskar och en amerikan. De var mycket trevliga, amerikanen höll igång konversationen som alltid lyckades halka in på grammatik och språklära (det låter sjukt torrt, men det var najs). Denne amerikan studerade i Sverige men var nu påväg för att semestra i Europa. Förutom språklära diskuterade vi även kulturkrockar som till exempel vapenpolitiken i USA kontra Sverige.

Amerikanen i chock: "You've never seen a gun!?". Det är roligt det där, i Sverige är det förbjudet med pepparspray, medan hans ex brukade gå runt med en 9 mm i handväskan...

Här sitter vi i liggvagnen, en kort stund efter att tåget har rullat ut från Köpenhamn central.

Judit läser om Amsterdam och Hanna äter pannkakor.

Och till sist, dagens fråga: Är grapefrukt gott? Judit tycker att det är sjukt äckligt ("det smakar ju alvedon, känner ni inte det?") och söker empati.

Over and out!

2011-07-27 @ 17:20:30 Permalink Långisar Kommentarer (2) Trackbacks ()

Ready to rumble!

Som Judit glatt utbrast när vi klev av tåget i Köpenhamn. Nu är vi redo att mullra! Jag vet dock inte hur mycket sanning det låg i det egentligen, alla tre var helt slut efter en så fruktansvärt ansträngande resa av stillasittande.

Här har vi Hanna och Judit på Falköpings resecentrum, sekunder innan tåget anlände och våra fötter lämnade den trygga hemmiljön!

Vår resa är blott nio timmar gammal, men redan har vi stött på vår allra första tågförsening. Väl framme i Nässjö visar det sig att tåget mot Köpenhamn är försenat. Denna försening eskalerade sedan ytterligare och vi ankom i Köpenhamn ca 14.00, fyrtio minuter efter beräknad ankomsttid. Men vi hänger inte läpp för det! Istället tjongar vi omedelbums i oss varsin huvudvärkstablett och fortsätter glatt vår resa (eller glatt och glatt, vi var ju som sagt skittrötta)!

Ipren.

Sedan vandrade vi en runda i Köpenhamn utan något som helst mål.

Överallt springer det omkring små scouter, vi har ingen aning om vad de håller på med men det kryllar verkligen av dem. Från alla möjliga olika länder. Storbritannien, Schweiz, Australien, Belgien, Spanien, Japan; you name it. Det var med andra ord halvt omöljligt att ta sig fram.

Nu sitter vi här på centralstationen i Köpenhamn. Om en kvart går tåget (så jag måste avsluta här). Vi har suttit hr sedan ca 17.20 då vi precis hade varit och handlat vatten, kvällsfika (grapefrukt och banan) och frukost (limpa, jordnötssmör, knäckebröd och banan). Nu bär det av mot nästa destination! Och vart är det? Vänta och se...

To be continued!

Kram!

2011-07-26 @ 18:05:42 Permalink Långisar Kommentarer (6) Trackbacks ()

Nu börjar äventyret (typ)

Kära vänner, släktingar, bekanta och obekanta!

Välkomna skall ni alla vara till denna fenomenala nya webbsida, anordnad just för att era behov på information skall fyllas! Här kommer ni få dagliga (ellernja, nästan) uppdateringar på vår resa och vad vi har för oss!

Vi kommer att dela in våra inlägg i kategorier. Korta statusuppdateringar, Långisar, Destinationer, Recensioner, Vart är vi påväg och Övrigt.

Det som skall hända är alltså att vi ska ut på en tågluff. Vi har planerat att vara borta i 22 dagar och skall då besöka såväl östra som västra delen av Europa. I morgon (tisdag 26 Juli) avgår tåget 9.14 från Falköping och då börjar Det Stora Äventyret, såatt säga.

Och vilka är vi? Judit, Cecilia och Hanna lärde känna varandra 2008. Våren 2010 började en tanke om tågluff att gro i våra små hjärnor, och denna tanke har sedan fått växa (tillsammans med vår ålder). Nu är vi äntligen ARTON och det är dags för oss att pröva våra vingar i det underbara EUROPA. Närmare presentation av oss själva kommer att dyka upp i framtida inlägg!

Nu sitter vi alla och jämför och väger packning! Judit befinner sig på casa del Cecilia (tillsammans med Cecilia, logiskt nog) medan Hanna gosar ner sig i sin egen lya för att spendera sista natten i sin egen säng. Judit är väl snäppet tuffare antar jag. Eller så är hon bara Trollhättebo (stackarn).

Vi kan (läs jag) stolt meddela att Cecilia är den oövervinnliga medelmåttan när det gäller packning och ryggsäck. Judit är den obesegrade vinnaren vad gäller tyngst vikt; Hon lyckades banta ner den ärofyllda vikten 17.6 kg till lite mindre och lättare 14 kg.

Hanna å andra sidan har lyckats klämma ihop sin packning i den för oss oanskaffbara vikten 10.3 kg.

Cecilia landar på 11.3 kg.

Cecilia får till den perfekta småstressade blicken som är ett måste för alla nybörjar-resenärer. Här i telefon med reskollegan Hanna samtidigt som hon frenetiskt skriver ett första inlägg på den makaläst briljanta bloggen du har framför dig i detta nu. Judit är fotograf och således har alla sin del i bilden. Runt bilden ser vi utspridd packning tillhörande Judit, som haft en snabb genomgång för att rensa ur till exempel tre burkar tvättmedel och en svart hoodtröja (därav den rekordsnabba viktminskningen)

Vi avslutar våra packningsreflektioner med nya mottot "pengar löser alla problem". Sanningshalten i detta går att diskutera, men när det kommer till packning och glömda föremål passar detta uttryck alldeles ypperligt.

Nu återstår bara en god natts sömn innan vår resa börjar!

Over and out.

(cecilia)

2011-07-18 @ 21:33:18 Permalink Långisar Kommentarer (3) Trackbacks ()